Utanför, på en bänk i det strålande försommarvädret, satt en bekant till Bengt, en ganska resurslös en. Gustav.

Hur gick det till när Bengt gick emot sin djupt kända instinkt och slog sig ner bredvid Gustav?
Hur kunde en människa vara så tråkig att klockorna faktiskt stannade?
Bengt ångrade sig i samma stund som han kände bänken mot baken.

Herregud, varför lät vissa förfallet bara fortsätta?

Människor gick förbi, var och en uppfylld av sitt eget. Lantställen som väntade, möten med nära och kära som förestod. De avlönade vinnarnas lön.

Gustav hade en otrevlig, intorkad fradga i mungiporna.




(fortsättning följer kanske)