(forts)

Bengt övervägde möjligheten att rusa iväg, flytta till en annan stad, börja om, bli nån annan. En som tänkte en sak och gjorde just den saken och inget annat. En som inte drev åt olika håll innan han märkte att det var det han gjorde. Hårdna.

Men hans tankar trasades sönder av att han måste hålla med om någon iakttagelse Gustav hade gjort för tjugo år sedan och nu upprepade för femtioelfte gången.

Hettan blev outhärdlig och de båda männen reste sig.

-Jag tar bussen här, sa Bengt när de hade kommit till busshållplatsen.
-Jaså du tar bussen här, ekade Gustav dumt. Ja, folk är alltid så stressade. Man hinner aldrig prata färdigt. Fast det är klart, det kanske inte är så roligt för dig å bara lyssna på alla mina saker. Jag vet ju själv hur det är när nån bara pratar om sina saker.
-Äh, det är väl ingen fara... Men jag måste hem och äta... Jag har inte ätit på fem timmar, ljög Bengt och tittade på klockan.


Bussen kom. Bengt gick på.
Gustav stod kvar.

-Hej då, ha det så bra nu, sa Bengt i en ton som var både falsk och meningslös och som han hatade. Var det Gustavs fel? Han fick för sig att det var Gustavs fel!

Gustav satte upp en hand som en stiliserad vinkning.


(någon slags fortsättning ska det väl bli)