Är du avundsjuk?
På mig?
Jag förstår.
Vill du visa mig den? Får jag komma in?

Du låter mig komma in i ditt rum. Jag ser mig om, vänder blicken dit du pekar. Du har placerat den i ett hörn, jag skulle aldrig ha upptäckt den om du inte visat mig. Jag närmar mig avundsjukan försiktigt.
Den lyser mjukt ljusgrön mot skammens röda rodnad som ramar in den.
Jag tittar.
Du låter mig röra.
Jag känner.

Du ser att jag har ändrat livskurs. Du ser mitt mod. Du ser min kommande framgång. Du ser mitt nya intressanta liv. Jag har valt en väg du inte kan följa nu. Du är fjättrad av ditt. Du är rädd för att bli liten och bortglömd.

När jag känt klart, berättar jag att jag har en avundsjuka som liknar din hos mig. Något mörkare grön, men den har samma storlek och känns lik din. Jag har flera olika sorters faktiskt. I olika gröna nyanser. Det skulle vara roligt se dem ihop nån gång med din. Ett grönt spektrum.

Sen berättar jag hur mycket det betyder för mig att jag får komma in i ditt rum. Hur vackert det är hos dig och att jag alltid vill vara här. Och jag kan inte låta bli att tycka att i en viss vinkel, så gör ditt gröna sken mig vackrare än jag faktiskt är.

När jag är på väg att lämna ditt rum, vänder jag mig om för en sista blick mot hörnet, och jag ser att det gröna lyser sitt mjuka sken, men vart tog den röda inramningen vägen?