Ljuset slår hårt i ögonen.
Innan så dämpat, lungt, långsamt i sinna rörelser,
gräver sig nu så djupt in mitt huvud att jag bara vill
få bort det.

Ljuden är höga här. De gamla ljuden kändes avlägsna, rogivande och
vänliga. Dessa fyllda av smärta.

Vätskan i min mun som jag vant mig vid smakar hemskt
när det blandas med tomheten här.

Jag skriker. Varför skulle jag inte? Det gör ont.

Fler röster som skriker. Jag känner hatet.

Jag skriker tills jag inte kan mer.

sen börjar jag vänta.

slutet har börjat.

bara en kort

tid kvar.