Det kändes bra.

Jag kände att jag lyckats undkomma mörkret.

Mörkret som jagat mig länge.

Jag var äntligen fri.

Det var som att stå i en soluppgång över mitt liv.

Min själ fylldes av liv och kraft.

Mitt liv var uthärdligt igen.

Skuggorna låg bakom mig, när jag med stadiga steg gick mot den vackra soluppgången.

Solen steg och blev starkare.

När det starka ljuset föll på mitt liv, kunde jag se livets vackra färger.

Färger som varit försvunna sedan länge, sprakade i underbara nyanser.

Plötsligt fann jag mig falla handlöst.

Jag landade hårt.

Jag vet inte om jag förlorade medvetandet.

Medan jag fortfarande låg ner kunde jag känna ljuset falna.

Det blev dunkelt omkring mig.

Färgerna jag upplevt förvandlades till en grå massa i skiftande nyanser, som blev mörkare och mörkare.

Jag omfammnades av natten igen.

Natten som ännu en gång kväver min själ.

Åter igen sitter jag i en kall och fuktig natt, och ber till Gud om en ny soluppgång.