För nu går det runt zombies i mitt huvud och kletar äckel på allt som är bra och jag hatar det hatar det. Hur vågar han? Hur vågar han, nu? Är han dum i huvudet? Är han BLIND?


Det värsta är att det är väl mitt fel... Om jag inte var en sån feg falsk jävel kanske det inte skulle finnas något att begrava till och börja med. Om jag inte vaar så osäker och faktisk vågat... vågat... vågat göra någonting. Innan det var för sent, för nu är det försent och hur fan vågar han nu, nu, när det äntligen var begravet och borta?


Det gick över, och nu har jag äntligen lyckats begrava det och sluta med all ångest och förvirring och osäkerhet.




Och då.


NU.



Nu.





Så jag har en jävla zombie i mitt huvud som går runt och kletar, och jag vet inte vad jag ska göra för jag måste veta, jag måste VETA. Jag måste veta hur länge. Jag måste veta hur länge... Bara för att... för att jag måste. Egentligen vore det bara bäst om jag frågade och fick det överstökat, men jag kan inte, det fastnar i halsen och brinner och JAG vÅGAR INTE FÖR JAG ÄR SÅ JÄVLA FEG TÄNK OM JAG BARA INBILLAR MIG?


Det regnar nu. Jag sitter på bussen, och jag är glad att det regnar. Det är som om allting liksom släpper när det regnar. Om himlen kan släppa vatten på oss så kan väl jag släppa lite på denna jädra... jädra... vägg jag låtsas att jag inte gömmer mig bakom. Jag vill hoppa av i Tranås och tälta ute i skogen i resten av mitt liv.


Så allt är förjävligt. Förjävligt. För att jag har klantat mig som vanligt, och jag önskar att jag kunde låtsas att det kommer lösa sig, men det spelar ingen roll att han kanske äntligen insett att jag kanske skulle va något att ha... Fan! Man måste skjuta zombies i huvudet för att det ska dö, eller hur? Har du en pistol jag kan få låna? Eller tändvätska så jag kan sätta eld på den? Har du mental tändvätska?
Jag ska sluta begrava saker. Jag ska sätta eld på dem på en gång, istället. Så kan ingen gräva upp dem igen och få dem gå runt och kleta äckel på allt som är bra.
Begravingsbål för alla mina hemligheter.