Nu Blomstrar det. Det blomstrar, men jag vet inte vad. Nu lyser solen och fåglarna kvittrar spontant. Ensam vilar jag på en äng, kanske hade det lika gärna kunnat få vara höst, regn och rusk. Kanske hade likan omkring mig gjort detsamma. Kanske hade också kyrkklockan, som inviger bröllopet fått vara stum.
För vad spelar det för roll, när man är vilseledd och dum?

Jag blickar ut över brädet, jag ser plural. Jag ser nycklar. Nycklar som hjälper dem att nå. Nycklar som får dem att förstå, nycklar som ger dem något att tro på. Nycklar som låser upp deras låsta rum.
Men, vad spelar det för roll, när man är vilseledd och dum?