jag ligger där på marken,försöker att gömma mig ifrån verkligheten en liten stund ,men när jag hör hur du andas så ångrar jag mig,jag vill ju finnas här med dig. Jag tog din hand och viskade tyst 'jag älskar dig' men jag är inte säker på om du hörde eller inte för jag fick inget direkt svar. Vi låg där i kanske två timmar ,väntade på att huvudet skulle sluta snura så att vi kunde gå hem igen. Jag måste ha somnat för när jag vaknade var det redan ljust ute och några killar satt på en bänk en bit bort och skrattade & när jag tittade upp möttes jag av ditt leende och vi reste oss upp och gick hem. När du var tvungen att svänga kände jag besvikelsen ,du var den enda jag ville vara med just nu men jag visste ju att jag var tvungen att acceptera det. Jag gick hem och när jag lade mig på sängen så upptäckte jag det där lilla skrapsåret på knät , jag hade kastat mig för din skull och jag ångrar det inte alls. jag ser fortfarande hur ditt ansikte lyste upp när bilen kom närmare och närmare men jag stod där förstenad,jag trodde ju att du skulle hoppa undan men jag fick tag på dig i sista sekunden och då föll jag. Våra nätter är farliga,men jag är glad att jag får dela dom med dig. nu har jag varit vaken två dagara i sträck och jag hoppas att du vaknar och läser denna text och förstår att du betyder mycket för mig.. du är ju trots allt en sån vän som alla skulle behöva.