En grusgång,
och inget att göra förutom att vara.
Det enda som hörs är fågelkvitter,
och suset från vinden i träden.

Runt mig, mossiga stenar som berättar sagor,
sagor om liv som gått vidare.
Bakom mig ett stenhus med multnande trätak.
En plats som tycks leva, som får mig att andas.

Och i närheten strosar människor omkring på ett mjukt sätt
- som ett serum mot stress.
En viss saknad, en sorgsen signatur över det hela,
och det tycks vara den vi är här för.

I mig, en lycka
- en mild, harmonisk lycka.

Grusgången krasar behagligt,

och solskenet glittrar över havet.