Att vara anhörig eller vuxet barn till en alkoholist eller narkoman eller något annat missbruk är ett stort trauma vi blir såkallade medberoende i olika grader av sjukdom det är som en svart tunnel som snurrar runt en och man hittar inte vägen ut själv. Livet är kantat med konflikter förnekelser men så illa var det väl inte nu tar jag väl i ? nej jag tar inte i jag pratar om det som har hänt och om sanningen och dess djupa spår som satt sig i min själ idag en kvinna på 39 år jag har levt en halvt liv redan och jag har bara dragits till beroendepersoner eller medberoendepersoner och dysfunktionella relationer med män. Det är det enda man vet ju man lärde sig tidigt som barn att ta efter sina föräldrar och hitta olika strategier att överleva själv .Vi medberoende är närmligen helt otroligt skickliga att lösa problem vi står ständigt giv vakt laddade inför en eventuell katastrof. MInsta antydan till höga röster irritationer när jag var ett barn fick mig att gå itu och bli pankikslagen av vad som skulle komma att hända jag hölll för öronen jag grät jag bad till gud jag låste in mig på toaletten jag låg i sängen med täcket över huvudet som skydd men katastrofen slog till ändå när den sluga listiga drogen Alkohol slagit till i mina föräldrars hjärnor då kunde vad som helst hända som ett trollslag så efter ex antal öl whisky då hörde jag dom hotfulla rösterna ute i vardagsrummet på landet det är dom bråken och misshandlarna jag minns mest av. Mörk runt huset ingen telefon heller det hade man inte på landet på 70 talet onödig lyx som få hade råd med då , så jag kunde inte ringa och larma men ärligt talat vet jag inte om jag hade vågat det . Alla reagerar olika på droger det gjorde mina föräldrar även jag minns mamma gapig skrikig provocerande och pappa fåordig som en död sten . Men stenen väcktes till liv under tiden sen delades slagen ut och sparkarna och jag hörde mamma vråla skrika ,jag minns inte bildligt att pappa slog men en gång var vi till sjukhus mamma och jag efter en misshandel jag fick se korten vid ett senare tillfälle men än idag så är jag helt blockerad den enda som hördes syntes var mamma och hon blev min syndabock till allt som hände .