Jag upphör aldrig förvånas,

hur kan man leva ett liv, och ändå ha kapaciteten att glömma.

Jag kan aldrig glömma, jag kan förtränga, tänka på andra saker och leva mitt liv i en annan riktning, men glömma kan jag inte.

Jag möts dagligen av människor som påstår sig ha glömt

Men varför tycker jag att ingenting i livet är värt att glömma.

Är det för att jag inte tycker något är oviktigt.

Att glömma känslor måste vara en av världens mest idiotiska påfund.

Det går inte.

Hur kan en person påstå att tiden läker alla sår.

Det gör den inte.

Det är bara du som härdas.

Kom inte påstå att du inte är långsint.

För det är vi alla.

Det är bara en bedömning, hur vi uppfattar konflikten, och inget annat.

Någon som sårar dig, glömmer du aldrig.

Någon som älskar dig, glömmer du aldrig.

Hur kan du separera känslorna med glömskan som verktyg.

Jag kan inte det. Allt forsar igenom mina vener, obarmhärtigt till min kropp inte längre kan absorbera.

Jag har avundsjukt tittat på människor som påstår sig ha ett känsloliv de kan kontrollera.

Min känslor styr mig i riktningar jag inte alltid vill, vart jag sedan hamnar vet bara ödet.

Jag har försökt med alla medel att få mina tankar att försvinna.

Oavsett positiva, oavsett negativa, så ligger de kvar i min minnesbank och förräntar sig tills något åt situationen bearbetas.

Enda uttag som räknas är min egen handling som mina känslor säger åt mig att göra.

Snälla lär mig hur ni gör, eller erkänn att ni har själva samma åkomma.

Många minnen skapas av ett liv som levs i nuet, imorgon bär jag ånyo nya erfarenheter som måste bearbetas.

Jag tänker för mig allena.

Hur gör ni.

Hur kan ni glömma och gå vidare med ett pokeransikte som inte avslöjar ert känslopaket ni bär på.

För mig ser ni långt innan jag anländer runt hörnet.

För jag är en dygnet runt öppen servicebutik med min själ

som inredning, och mina erfarenheter som varor.

Och allt säljes för en liten pratstund......