Jag hörde hennes skräckslagna skrik långt innan hon kom fram, hon slängde sig gråtande i min famn med tårarna sprutande. Flickungen var hysterisk och hackade tänder och hyperventilerade.
Jag höll henne hårt och strök henne lugnande över ryggen, hennes andetag lugnade ner sig och sakta föll hon i sömn i min famn.

Hon var 5 år och lik en liten älva.
Jag hade tillbringat många och långa stunder med henne ute på bron, det var det enda stället hon kunde sitta och äta lunch på. Hon kunde andas då sa hon, fast hon hade mat i munnen. Annars kräktes hon ofta...och grät.

Nu kunde hon inte längre gå till skogen med de andra barnen så jag stannade på gården med henne. Hon berättade om löven som virvlade runt där ute i skogen, hur ett löv nästan blåst in i hennes mun och gett henne en känsla av att kvävas.
Jag strök henne återigen över ryggen och vi kunde faktiskt vara ute e liten stund den dagen.

En annan dag satt vi i soffan och läste om tomten, hon och jag. Hon ville inte gärna släppa de andra barnen nära. Hon började berätta för mig om tomten, han som bodde i grannens lekstuga, han som ville leka konstiga lekar med henne. Lekar som hon aldrig lekt tidigare...

När vi åt frukt en eftermiddag så tog hon apelsinen och stoppade den i trosan.
Man kunde ha saker i "framstjärten" fick vi veta då... herregud hon visste redan det...

Hon grät hysteriskt så snart en man kom in på förskolan, min famn var den enda trygga platsen. När Oscar vikarierade måste hon åka hem...
Hon vågade inte leka, för var kunde hon känna sig trygg...
Man kunde få saker i munnen när man var ute och när som helst så dök det upp män när man inte var beredd.
Hennes barndom tedde sig skräckfylld, hon ville inte gärna gå hem på eftermiddagarna. Klamrade sig fast vid mig när mamma eller pappa kom för att hämta.

Så kom dagen när flickans hela helvete uppdagades, vid möte med rektor och föräldrar fick jag äntligen höra hela den vidriga förklaringen. Förklaringen om en grannes övergrepp på ett litet flickebarn...övergrepp oralt och vaginalt..fy faan ..jag försökte vara stark för föräldrarnas skull.
Det slutade med att vi alla grät tillsammans, grät över det vidriga som händer barn trots att man tror att man skyddar dem.

Långa stunder i samtal med föräldrar, terapeuter, och sjukvårdspersonal följde. Flickungen tvingades tillsammans med mig genomlida otaliga polisförhör och stunder med andra vuxna...

Hon var skräckslagen väldigt ofta..men vi tog oss igenom detta ...hon och jag...hon grät i min famn ..jag tröstade och lät tårarna rinna.
På kvällar och nätter gick jag igenom mitt eget personliga lilla helvete, insikten att vidriga saker händer ofta, var brutal.

Idag ringde telefonen, det var flickungen.
Hon är 20 år nu, lika gammal som min dotter.

Tack Sussi, sa hon, bara tack...
Tack för att du såg, för att du vågade finnas, jag glömmer dig aldrig.
Nu grät jag igen...
Nu blev det värt all smärta ,att finnas till för en liten trasig flickunge som mirakulöst nog sa sig äntligen må rätt så bra igen.

Nu är det värt alla tårar vi grät tillsammans, du klarade det min vackra älva...