Tittar ut mot en vildvuxen gräsmatta, vilsna blad hänger och fladdrar för vinden, Mossan kryper upp som en påminnelse att jag inte ägnat kärlek åt min trädgård. Någonsin.

Vinden sveper med öm hand över mitt ansiket, och känslan jag bär på är densamma som min trädgård, Vem har fått MIN kärlek.

Behovet av att kunna dela med sig är lika stort som kravet att få. Det är liksom en balans i kraften. Som i sin tur utlöses av dofter, tankar, som simuleras med fantasi och minnen i en salig blandning.

Gräset har växt över husgrunden, det påminner om hur illa skött det är, hur vansinnigt sterila tankarna har varit. Tanken på överlevnad har varit större än längtan efter liv. Det enda jag behövt att göra är att ta fram gräsklipparen, och allt hade varit i sin ordning igen! Kan det ibland vara så enkelt! Att lösningen som söks i de svåraste av ekvationer redan finns vid ettans mulitplikationstabell!!

Allt som behövs är en påminnelse. Att förmedla tre ärliga ord, Kan det vara så retsamt simpelt. Att dessa tre ord är metaforen för gräsklipparen.

Vi vänjer oss så snabbt. vi placerar oss på en väg som vi tillåter oss att vandra på. Men vi ägnar bortskämt lite tid åt att fundera på det självklara i vår liv. Den uppmärksamhet som vi faktiskt är beroende av sedan den dagen vi lämnade mammas livmoder.

Rädsla, vemod, ångest, låter vi få ta plats i våra liv, dessa energislukande egenskaper som borde förvisas till utkanterna av ett vakum - Men NEJ!!!! - de finns där och gör att vi glömmer det som är så enkelt, så simpelt, och så självklart i våra liv.

Tittar ut mot en vildvuxen gräsmatta, vilsna blad hänger och fladdrar för vinden. Mossan kryper upp som en påminnelse att jag inte ägnat kärlek åt min trädgård. Någonsin..