Det känns ungefär som att
tappa balansen utan att ramla
mot marken i ett ändlöst känslofall
som gör att hjärtat skenar i ultrarapid
i väntan på att möjligtvis ärras och kantstöts
som de gamla leksakerna på vinden som
ligger tillknycklade längst ner i botten
på en låda i väntan på att släppas fria
i någons händer kanske i en smekning
men lika gärna i ett järngrepp


Du vet det där eviga tvivlet
som göms undan i kokonger bland
fjärilarna som kittlar magen
som när man var fjorton och
svävade på alla rosa moln i världen
och det kändes som om det rusade
och brusade i hela kroppen
under fötterna och i huvudet
du vet den där känslan som gör
att man inte kan sitta still


Det känns ungefär som om
när man var liten då vemodet inför
rätt och fel var spännande men
förbjudet på samma gång och man
undrade om man skulle våga
hoppa i vattenpussar i rädslan
att dess pärlor skulle jaga iväg
allt det där fina som mamma
förtvivlat försökt skydda med galon


Du vet det är som när
man satt skamsen i garderoben
och bekände sina hyss för hinkar
och spadar och trummade lite här och
lite där i väntan på att bli upptäckt
när man”lånat” något och låtsades
att det var ens eget att behålla
så länge man vill


Det känns ungefär som när
man vill skratta och gråta
på samma gång och sätta plåster
på hjärtat när det skriker till
revbenen och slåss mot hjärnkontor
om viljan att ha någon så tätt intill
att man är nära att förlora sitt hjärta
ungefär som att inte våga ta
den sista bullen på fatet i rädslan
att bli påkommen och blottad
och förlora virrvarret av känslor


Ja, du vet den där känslan
av allt och inget på samma gång