Lagrade larm. Den armlösa pianisten sökte sömn.
Minnets ansikten såg upp och log mot de frågande
tidsdömda blickar ur tak, där en spade sov sked
i profil. Ett jämrande släpad så rytmiskt bland
skarven, tapeter, och tonsatta tungor. Vid skratten
skrek armlös och flämtade glädjen, åt resten av
innersta väsen. Runt dansen och drinken som talades
knappt, hördes toner från avskurna öron. En dov
avklädd stämning som fingrades lätt, någons avtryck
runt död saxofon. Den så ljumma, en saknad bland
inslagna möbler och stycken av fotsteg mot hals.
Men där allt var sig likt, det som viskades om. Allt som
löses ur larmet mot nu. Inget saknade skor, regn
av ren symfoni. Efter allt, före frukost med bröd.