"Nej, jag är inte deprimerad.", svarade jag och skänkte psykläkaren mitt minst deprimerade leende, "Men maniskt melankolisk har jag alltid varit." Han svarade genom en mjuk nickning, ett distingerat ögonkast och lät sedan sin blick falla ned under min haka. Då han åter såg mig i ögonen, höll han ett litet tal om vad en depression innebär.
Allt det där visste jag redan. Jag anlade ett lyssnande ansiktsuttryck och lät tankarna vandra fritt. Var gång jag försökte avbryta och komma med egna synpunkter höjde han rösten.
Inte hade han blivit psykdoktor för att lyssna på patienter, inte.
Han fortsatte lugnt sin monolog och räckte mig resultatet av det test jag fyllt i under föregående vecka. Jag stirrade ned på pappret och flinade inombords. Undrar om han upptäckt att jag i vissa avsnitt svarat motsägelsefullt? Antagligen inte. Han hade nog inte blivit läkare på grund av sin bländande intelligens.
"Som du ser är det mycket jag har kunnat utläsa ur dina testsvar.", sade han, satte fingertopparna mot varandra, lutade sig tillbaka i stolen och log självmedvetet.
Jag nickade vördnadsfullt och kände hjärnan tömmas på vettiga tankar inför åsynen av all statistik, färg och alla diagram. Läkaren lutade sig fram och pekade litet här och där, talade entusiastiskt och höjde stundom blicken för att ge mig ett charmerande ögonkast.
Ärligt talat var jag både förvirrad och illa berörd av att en vilt främmande person inbillade sig att han kunde utläsa min personlighet ur ett kryssmönster. Speciellt som mina ikryssade svarsalternativ mycket sällan varit i samklang med mitt jag, men något närmare än de övriga alternativen. Icke att förglömma alla de opstinat motsägelsefulla kryssen.
Svetten bröt fram i min panna och jag torkade mig omsorgsfullt med en ur väskan uppfiskad pappersnäsduk. Han såg nyfiket på mig, gjorde en paus i sin svada och inväntade min fulla uppmärksamhet. När jag matt och med ett inre lika hopknycklat som pappersnäsduken i min hand, vinglade ut ur rummet var min personlighet en betydligt större gåta än den varit innan detta möte.
Maniskt melankolisk? Vad hade jag fått det ifrån? Och varför envisades läkaren med att försöka få mig att erkänna mig vara deprimerad? Jag hade inte begärt att få träffa en psykiater av någon annan anledning än att jag så snabbt tröttnade på mina medmänniskor och misstänkte att jag var en socialt inkapabel individ. Ett osocialiserbart fall, en ensamvarg, en kärringen-mot-strömmen, en hopplöst osocial varelse, ett kvinns med Aspergerpersonlighet.Det sistnämnda hade farbror psykdoktorn emfatiskt motsagt: "Du har INTE Asperger. Då skall man ha ett särintresse och något sådant har inte du."
Hur faen visste han det? Syntes det också i kryssmönstret? Eller var det någonting i min framtoning som visade att särintressen icke existerade i min tillvaro? Att fråga mig om mina intressen var någonting han inte nedlåtit sig till.
Ibland funderar jag på om inte depression blivit en sorts diagnos i tiden. Genom att sätta diagnosen kan man genast få igång medicinering och bli av med en besvärlig patient. Medicinering är dagens svar på det mesta, men för journalens skull måste det en diagnos till.
En gång beställde jag tid på en psykiatrisk mottagning för att min situation var totalt omöjlig. Det kändes som om jag och mitt vett hängde i en skör tråd. Jag var rädd för att tråden när som helst skulle brista och jag falla rakt ned i ett svart hål (ungefär som ett sådant det påstås finnas en del av i Universum). När jag kom in till läkaren sade hon rakt ut att de inte kunde göra någonting för patienter som begärde någonting utöver medicinering. Var jag inte intresserad av ett recept på psykofarmaka fick jag väl falla ned i hål bäst jag ville, ungefär. Några goda råd eller samtal för att lösa problem kunde inte mottagningen erbjuda.
Inte svårt att förstå att folk blir deprimerade ... just det! När patienten valsats runt tillräckligt många varv inom sjukvården och bemötts av tillräckligt oförstående, ifrågasättande, nedlåtande och dylikt, återstår inte mycket annat än att hemfalla åt att bli deprimerad.
Var det kanske DET läkaren hade i bakhuvudet när han så påstridigt ville få mig att erkänna mig deprimerad?