Jag vaknar och ser att hon är tillbaka. Skönt. Igår kväll fanns hon inte till. Hon försvann i din dumma omsvepning av gift. Gift hon egentligen inte klarar av men ändå stoppade i sig.

Varför!?

Alla tankar, all kraft pös ur henne och hon var fast i dimridån. Medan du var där du hör hemma, i en eufori av hopplöshet. Hon sneglade sig omkring och ville vara som de andra- de normala men det var för sent. Solen hade gått ner.