Den sommaren städade jag
en grusgrop
varje dag, sommaren
var sån,
iförd en randig städrock

kunde jag inte värja mig
mot glasbubblan
där jag befann mig
innesluten
antog att det var det rätta
så jag stannade kvar
glasbubblan blev
mitt hem
grusgropen min trädgård

det blev helt följdriktigt
att kaffet luktade vidbränt
vem var väl jag att klaga
jag var ju en främling
i detta landskap
men jag slutade drick kaffe
den sommaren

jag visste inte då
att bejaka kaffe
är en förutsättning
för ett socialt liv

en lidrig form av
vanföreställning
om livets förutsättningar
tog plats i mig

och jag
saknar verkligen
ett socialt liv