Hon var trött, tömd på illusioner. Strök tåren ur ögonvrån och tvingade sig att kliva ur sängen. Golvet gungade, som så många gånger förr.
Solens strålar kämpade för livet för att ta sig in genom den stängda persiennen, hon orkade inte hjälpa.
Klockradion visade på 06.30 och hon hörde grannens dusch på andra sidan väggen.
I köket svärmade flugorna runt den halvätna skinkmackan hon försökt tvinga i sig igår kväll. Illamåendet sköljde över henne och hon kände hur yrseln tilltog.

Hennes blick fastnade på vyn utanför hennes fönster, där gick han, med raska steg mot volvon längre ner på gatan. Hon såg honom kliva in efter att han lagt portföljen i baksätet, med en rivstart försvann han nedför gatan.
Där kom Annette, släpandes på den alltid trilskande lille Hugo. Hon följde deras kamp nerför vägen och djupt inne i henne vaknade odjuret igen.
Odjuret som trängde sig in i hennes huvud, som åt av den lilla bit friska hjärna hon ännu hade i behåll. Värdelös, du är värdelös, röt den.

Plötsligt stod hon där, framför garderoben. Plagg låg utvräkta på sängen och golvet och hon kände hur händerna darrade när hon plockade upp klänningen.
Den levde, talade till henne, på ett ytterst påtagligt sätt.
Klänningen hade hängt där inne, i mörkret, sedan den dagen. Känslan av att vilja kräkas blev än mer tydlig och hon fick tvinga sig att andas lugnt.
Silkestyget smekte hennes ben när hon sakta svängde sig runt framför spegeln. Idag skulle hon dit, igen.

Hon sneddade snabbt över gatan, småsprang ner mot centrum. Hejade på några grannar som stressade som henne. Stressade som normalt arbetande människor med meningsfullhet i sina liv. Hon levde sig in i rollen, det gick riktigt bra. På bussen fick hon stå, det gjorde inget, det kändes ändå som en seger. En seger över självet och över samhället, hon skulle visa dom jävlarna.

Äntligen var kampen över, lugnet spred sig genom hennes kropp i ett rasande tempo. Hon klev på rulltrappan och började färden uppåt. Vissa ansikten hon mötte log mot henne, andra visade upp en kylig mask. Det spelade ingen roll vilket, hon var delaktig. Delaktig i livet, på väg någonstans, uppför trappan och
sedan ner igen.

Om och om igen...