Jag skrattar inte när andra skrattar
Jag bugar mig då för dem som om de var gudar
Som om det är de som bär himmelen
Och ändå ska jag anses vara
normaliteten själv

Men de har inte sett den kaotiska tysndad som slagit rot inom mig
som sprider sig genom mina nerver och
som hotar spränga min hud
(Denna hud skyddar ingenting och är uppenbarligen
onödig,
eller är den det?)

Jag går i cirklar om nätterna och fyrkanter i dagsljus
och har slutat fundera på världsalltet
Jag har slutat bry mig om de utanför min karusell
Jag riktar all min fokus mot detta skal som stänger inne mig
Och med flit har jag börjat tveka på sanningen
om att luften skulle hålla oss i liv

Det är osäkerheten som sliter i mina ben, leder, i mina nerver
Den ger mig smärta i hela kroppen
huvudet snurrar,
jag skakar, jag springer
Det svider inte, nej,
det spränger

Och egentligen har jag slutat
bry mig