Som radioaktivitet
fallar hon sönder, bit för bit
de små delarna hon en gång var uppbyggd av
ligger som ett glas, tappat på marken
Och hon stirrar ut
där kylan växer
frosten ligger som is på marken och hon
vågar inte gå ut

Hon har så lätt för att ramla
så lätt hon trippar fram på tå
genom livet, osynlig gjorde hon sig
för att kunna titta på

Hon listade ut att hon kunde stänga in sig
i sin egen kropp, där hon alltid kan vara
sig själv
och där leker hon alltid som ett barn
och leken är det liv
hon egentligen ville ha

Den smärtan, när delarna som byggt upp henne
faller sönder bit för bit,
tittar hon noga ser hon vad det blev
av den flickan som lekte instängd i sig själv
Ej ensam, aldrig ensam

Hon bygger upp det, de spillror som finns kvar
för hon har lovat sig själv att aldrig visa det
hon egentligen var och det är hennes sanning
så ensam, alltid så ensam

Och nu letar hon där instängd i sig själv
efter den flickan som lekte
men som alldrig kunde vara den
flickan hon egentligen var