Hon sa aldrig någonting. Hon genomsyrade rummet med sin tystnad, och hur vi än försökte dra ur henne ett ord med hjälp av frågor stirrade hon på oss som, likt på det sätt hon såg världen. Blicken fylld av likgiltighet. Ett litet leende av henne och man smalt, det var långt ifrån alla, nästan ingen som fick se något liknande känsla i hennes uttryck. Fick man ett leende var man något speciellt, men det var någonting hon aldrig se, hon sa aldrig något med tyngd för oss. Då. Nu är det skillnad.

Hon ägde världen i händerna, vägde den med blicken och slutsatsen var den att den var tom. Man kunde på något vis se att hon visste vad meningen med allt detta, livet, var. Hon kunde väl se kraften som fanns, plus minus noll, den ledde ingen vart. En dag blev det tyst i samtalsrummet vi satt i, diskussionen nådde sin åttaminutersgräns, den gränden då alternativa ämnen tog slut. Stolar, fotöljer vred sig skamset, alla tittade ner i marken för i vår by är det som pinsamt och något mycket dåligt över att inte kunna fatta sig socialt, så alla letade efter något att säga, som att de skulle plocka upp ett ämne från golvet, hitta den springande som en råtta. Nu, nu, nu måste vi ta den. Men Hon tittade på en punkt mitt på den gröna väggen, mellan glasväggen och bokhyllan och sa med tunn röst: ”Det finns inget här att hämta.” Vi tittade oförstående på henne, drog på munnarna och sökte andras stöd till skratt, men ingen började. Vi bara drog naivt på munnarna. Hon såg våra frågor som formulerade på pannan. ”Nej det är klart att ni inte förstår, men det finns inget här. Denna tomhet, i detta rum, sträcker sig genom världen och strålar utåt, och egentligen vet vi ingenting, för vad är kunskap i ett vakuum?”
Då kunde vi bara inte hålla våra enorma jävla barnkäftar. De gick i ett och vi som tävlade i skratt, skrattade åt detta djupa resonemang, som hon höll som med en gud. Och samtalet hittades åter i fokus. Om huruvida näbbmöss är giftiga eller ej. Det var så svårt att förstå då, jag var nog ett barn, korkat, naivt och så fylld av min egen värdighet, så jag förstod inte då. Hur rätt hon hade.
Hon var alltid ensam, i mina ögon, men ändå hade hon oss med sig, överallt. Hon var reserverad och självständig, men någonting i henne höll oss på behagligt avstånd bevakande. Hon var allt en sådan by som våran hatar, en sådan som klarar sig utan oss, men det var något hon hade gjort, eller något hon var, som gjorde att inte en person någonsin hade tett sig respektlös mot henne. Hon var spännande, och hon visste hur hon skulle handskas med vem hon än hade framför sig, och ändå hålla ryggen rak, munnen stängd. En insiktsfull åldring i ungdomens skrud. Vacker på ett förvridet sett. Näsan var något krokig, men ytterst litet, ögonen smala som om hon inte orkade hålla den uppe och hon hade en liten mun, med ett tydligt ärr på höger sida. Det gick rykten om att någon en gång yttrade för Henne om hennes perfekta ansikte, så rakt och tillitsfullt, vackert och fläckfritt. Dagen efter kom hon med ett sår och fläskläpp. Det röda, torra blodet sträckte sig nästan från högra gipand ner till hakan. Senare rev hon med flit bort det. När de frågade vad som hade hänt svarade hon svävande ”Vad är skönhet värt i en värld där skönhet inte syns?”. Så hade ett ärr bildats i det fläckfria, vackra ansiktet. Vi har vant oss vid att inte tro på rykten, men som naivt barn är det svårt att tro någonting annat när man inte får sanningen serverad på ett fat, när vi frågade stirrade hon på oss med likgiltighet i blicken, och vad hade vi kunnat förvänta oss? Ytterligare några år tidigare, när hon blott var flicka, hade hennes frisör, en skvallertant nere på byn, sagt henne att hon hade så vackert, tjock, naturligt brunt hår, med så perfekta självlockar. Tre dagar senare hade hon klippt håret själv vid spegeln, klantigt med en kökssax. Allt var i olika längder och inte en lock syntes till, allt var ett enda ruffs. Hon hade några slingor i askgrå färg. Men det ramade in hennes ansikte och hon fick ett hårdare drag över det. Senare lät hon dock håret växa och tovan bli mindre toffsig för att hon skulle synas mindre. Men nere på byn visste alla vem hon var.
I hemlighet avgudade vi alla henne. Man fick inte tala om henne högt, varken gott eller ont, för vi visste att ingen, ingen kan någonsin påstå sig känna henne, än mindre förstå henne. Men i smyg avundade vi hennes kraft, det var som om all världens styrka hörde hemma i den lilla, lilla kroppen. När hon var tretton, docklik med sin nya page och sitt blecka sammanbitna ansikte, stod hon orörlig mitt på skolgården. Så stod hon varje dag, varje rast, orörlig och knäpptyst och snart smälte hon in i betongen bakom henne. Ingen märkte henne och det var en styrka som hon hade lärt sig och tränat fram. En vanlig dag, en dag som alla de andra kom tjejgänget skrikande mot en tre år yngre flicka. Flickan hade något fettigt hår och gick ofta i samma kläder i veckor och blåmärkena gömde den lilla flickan så gott det gick, men Hon såg det så som Hon såg världsalltet. Denna dag, som var som alla andra, hände det. Flickan sprang, allt vad hon kunde men benen hade ej växt till sig som de äldres. Och de var äldre, betydligt mycket äldre. Liten och ihopkrupen som en sten befann hon sig i mitten av en ring av smutsord. De hade jagat ut henne ur skolgården, långt och ingen kunde ana var de var någonstans. Det hon hörde var något en mänsklig varelse aldrig någonsin bör vara utsatt för. Hon blev mindre och mindre och snart syntes hon inte, snart var det en mur av orden de hade byggt runt flickan. Med kraft hade Hon slängt en knytnäve på den ena tjejens ansikte, som svimmade av synen på blod. Så drog Hon den lilla flickan ur smutsen och höll henne i famnen så länge hon kunde, tills flickan kände sig synlig igen. Ingen förstod varifrån Hon kom, det var som trolleri, telepati, och de hade ingen aning om hur det gick till. Det förblev grubblerier för dem alla. De båda, flickan och Hon var tvungna att senare byta skola.
Hon var blott tretton år, och hon ägde hela världen i sitt sinne.
Och så höll det på. Den ena händelsen efter den andra. Hon visade aldrig smärta, glädje eller sorg, och som sjuttonåring, när hon stirrade i väggar och sa något filosofiskt eller poetiskt, sa folk att hon var som en häxa, men lite mer realistiskt gick det rykten om henne att vara sinnessjuk. Ingen förmådde tro ryktena, ingen kunde tro att hon var sinnessjuk, hon hade som en magisk kraft. Alla älskade henne, men ingen erkände det.
Sista gången vi såg henne, i samtalsrummen i församlingen, förstod vi alla på något underligt sätt att detta var sista gången, om möjligtvis att vi förstod att det var ett speciellt möte. Hon stirrade så rakt på en kille, vars mamma var den största skvallertanten i byn, men Hon talade till oss alla. ”Vad är egentligen att vara sinnesjuk? Och vem är det, är det du eller jag? Vem bestämmer det? Majoritet eller den lilla enskilda människan? Vad är egentligen att vara sinnessjuk?” Det känsliga ämnet dödade allt ljud i hela rummet, huset, byn, ja, världen för en sekund. I de små sekunderna som gick andades ingen, ingenting, visste vi, skedde runt omkring. Så skrattade killen hon fäst blicken på lite förnedrande och mumlade något och gick ut ur rummet. En efter en följde hans spår. Nog för att vi lyssnade men vi hade slutat bry oss om hennes gåtor för länge sedan. Till slut satt jag där, ensam med henne, i rummet därifrån alla lämnade kvar sina utforskande blicka och ett obehag föll över mig att lämna henne sådan som hon var, rent psykiskt, så jag tvekade. ”Följ dem” sa hon lugnt och lika likgiltigt som vanligt, för hon sket fullständigt i om de lyssnade eller brydde sig över huvudtaget. Hon visste att bara jag lyssnade så hade hon lyckats.
Så gick jag också ut. Tre timmar senare var alla på väg hem, vi började sätta på oss kläder och skor. Hon gick med nästan ilskna steg in i köket. Alla tittade, slutade med det våra fingnrar för tillfället sysslade med, vi hade ju aldrig sett henne med några känslor, men nu var hon riktigt arg, och vi blev väl lite rädda. Kanske mest för att vi förstod att det som gjort henne upprörd inte var en småsak, det var något på riktigt. Hon kom ut med ett glas i handen och hällde vattnet över sig. Det kastades ner på golvet och bildade en pöl som fylldes av dropparna som lämnade hennes hår och kläder. Hon påminde om en blöt katt, alldeles platt hår slickat mot ansiktets konturer och ett sorgset stråk i ansiktet. ”Nu vet ni hur det ser ut”, sa hon. Så kastade hon sig i sina ballerinaskor, tog sin väska och gick ut i oktoberkylan utan jacka, som vanligt. Vi andra fick städa efter henne och besvikelsen och ilskan lös ur allas våra ögon.
Min vän var ute med båten morgonen efter. Vid en vik såg de en vit plastpåse guppa på ytan. De åkte närmare, och kunde konstatera att det inte var en vit plastpåse. Det mörkbruna håret sträckte sig som solstrålar runt huvudet och den vita klänningens rygg stack luftigt upp som en minimal kudde. När de drog upp den magra kroppen och vände på henne såg de att det redan var för sent. Ögonen var slutna, läpparna var i takt med ansiktet kritvitt och håret korpsvart och slickat utefter hennes ansiktskontur. Ett bisarrt leende antyddes, men kanske det var ärret som förstärkte detta. Men de sa alla som befunnit sig i båten samma sak: Hon såg så bestämt fridfull ut, så enkel i sin härlighet och bekant vacker i de groteska kontrasterna, hon såg lite ut som en ängel. Och nu är det jag som bär världen i mina ögon.