5:e oktober kl 15:50 låg du och sov i min famn när jag bestämde mig för att du aldrig mer skulle få vakna.
Du hade fel på var enda led i dina ben. Dina höftleder hade fått påväxter av brosk på kulorna, så de pressades ut från skålarna. Dina skålar var inte tillräckligt kupade och hade även dem fått broskbildning över allt.
Dina ledband i knän och armbågar var svåra att se, det var inte säkert om dem var helt av eller om dem bara var uttänjda och slitna.
Kl 16:00 hade jag mina armar om din kraftiga hals. Jag hade min panna mot din när du drog dina sista djupa snarkningar i min famn, sedan stannade ditt hjärta.
Jag halvlåg över dig i tjugo minuter och blötte ner hela dig med mina tårar.
Ensam gick jag till bilen.
Du blev 2½ år...


Aldrig mer kommer jag höra det välkomnande dunkandet av din svans mot golvet när jag kliver innanför ytterdörren.
Aldrig mer kommer jag känna stanken av dina vedervärdiga pruttar.
Aldrig mer kommer jag vakna med bortdomnade ben kl 4 på morgonen, när du legat över dem och strypt av blodtillförseln hela natten.
Aldrig mer kommer jag kliva upp ur sängen 7 gånger per natt för att släppa dig ut och in genom ytterdörren.
Aldrig mer kommer mina sängkläder vara leriga på grund av att du hoppat upp i den direkt efter att ha grävt upp min gräsmatta.
Aldrig mer kommer jag svära över att du tuggat sönder min mobiltelefon, konfirmationsbibel, CD-skivor och fjärrkontroll till TV:n.
Aldrig mer kommer jag få hålla om din kraftiga bringa och känna mig tryggare än någonsin när jag sover.
Aldrig mer kommer du stånga sönder vindrutan på bilen.
Aldrig mer kommer det stinka bränt i vardagsrummet efter att du gått och lutat dig emot öppna spisen.
Aldrig mer kommer vi båda stinka blöt hund och välta duschkabinen när jag försöker att tvätta dig.
Aldrig mer kommer jag behöva förklara för människor att du inte är lika farlig som du ser ut.
Aldrig mer kommer du finnas i mitt liv...

... aldrig mer