Skriven av:
Joel Jonsson (mig), Sara Magnusson, Ingrid Ovanfors och Linda Östh

Roller:
Döden
Jeanette
Anna
Birgitta

Scen 1
(Scenen är tom och mörk. En konstig körsång hörs i bakgrunden.
Jeanette, Anna och Birgitta kommer in på scenen. De hänger med huvudena som om de vore i trans. Döden kommer fram som från ingenstans längst bak på scenen. Han är klädd elegant i svarta kläder, hatt och en käpp. Han gör en liten rörelse med ena handen och de tre kvinnorna faller ihop.
Döden går och ställer sig bakom Jeanette som har satt sig upp och gråter)

Jeanette:
(Skriker gråtandes) Fan! Fan, hur kunde han?!

Döden:
(Talar till publiken) Lilla Jeanette. Blott 14 år gammal blev hon av med oskulden i en bil med en mycket äldre kille, trots att ho egentligen inte ville. (Tittar ner på henne)
Den skammen den skammen!!!

(Jeanette faller ihop igen och Anna sätter sig upp samtidigt som Döden ställer sig bakom henne istället)

Anna:
(Ut mot publiken) Ensamhet!

Döden:
Ensamhet ja. Det är den enda erfarenhet som Anna här har av livet. Föräldralös växte hon upp på barnhem och kastades mellan olika fosterhem där ingen egentligen villet ha henne.
Hon har aldrig haft en vän i hela sitt liv.
(Döden tittar ner på henne)
Ensamhet.

(Anna faller ihop igen och Birgitta sätter sig upp samtidigt som Döden ställer sig bakom henne)

Birgitta:
Fan vad jag hatar de här sjukhusväggarna!

Döden:
Och så har vi Birgitta. För snart fem år sen fick hon cancer och i samma skede lämnade hennes man henne för en mycket yngre kvinna.
Så nu ligger hon här på sjukhuset, hennes barn vill inte hälsa på henne och hon har helt förlorat livslusten.

Scen 2.
(Döden kommer in igen längst bak från scenen, nu dansande till tonerna av Kjell Höglunds "Min egen begravning". Han ställer sig längst fram vid scenkanten och i mörktet runt honom ser man de tre kvinnorna ligga kvar.)

Döden:
God afton mina damer och herrar! (Tar av sig hatten och bugar) Det är jag som är Döden!
Ja, jag vet att många av er här hade väntat er ett skelett, klädd i kåpa och med lie i handen. Men där blev ni allt blåsta på konfekten!
Ni är bra underliga ni människor. Jag menar, ni fruktar mig, fast jag är det mest naturliga som finns i hela världen. För jag menar, ingen undgår ju mig. För eller senare så får ni ju alla möta mig!
Och till er som fruktar mig vill jag bara säga, frukta mig inte, var inte rädd för mig. Jag är inte farlig!
Jag är riktigt snäll, för när någon inte orkar längre, när någons bördor är för tunga, då kommer jag till dem och befriar de från smärtan.
Jag bryr mig inte om kön, ålder, hudfärg, etnisk bakgrund eller om ni är fattiga eller rika. Jag dömer ingen, för mig är ni alla lika!
Nu ska jag gå och se om det är någon som behöver mig, men om ni någon gång skulle sakna mig så ropa bara mitt namn, så kommer jag till er.
(Tar av sig hatten och bugar igen) På återseende!

(Döden vänder sig om och går. Ljuset släcks)

Scen 3
(Ljuset tänds och längst till höger på scenen sitter Jeanette på golvet vid ett litet skrivbord, hon gråter och lyssnar på t.A.T.u.s "Stars".
Bakom henne står Döden. Hon försöker skriva på sin laptop men blir arg och slår sönder den mot golvet. Hon tar fram sin telefon och slår ett nummer)

Jeanette:
Hej det är Jeanette, är Jenny där?
(Döden böjer sig över henne för att kunna höra samtalet)
Hej Jenny, det är Jeanette. Ja jag följde med honom. Jo visst, han är skitsnygg... Men du, han gjorde nått som jag inte ville.
Kan jag komma över? Nä nä. Nej jag förstår. Nej det är lugnt. Hej!

(Jeanette lägger på och slår argt telefonen mot sitt bordskanten, gömmer ansiktet i händerna och knät och gråter. Hon tar upp en tjejtidning på bordet och en kökskniv ramlar fram. Hon tar kniven och gör sig redo att skära upp handleden.
Precis när Jeanette ska skära böjer sig Döden fram bakom henne och greppar tag om hennes nacke. Jeanette kastar sig skräckslaget framåt, vänder sig om och backar sittandes rädd bort en bit från Döden med ryggen vänd från honom.
Döden sträcker ut sina armar, Jeanette tvekar en liten stund och kastar sig sedan i hans famn och gråter mot hans axel. Döden kramar om Jeanette, tittar sedan på henne och smeker henne tröstande över kinden innan han med ena armen om henne pekar ut med käppen och går iväg med henne in i mörkret och av från scenen)

Scen 4
(Ljuset tänds åter och längst fram i mitten på scenen sitter Anna på knä på en liten kudde vid ett litet lågt bord som hon håller på att duka för två. Musik hörs, "Åh du tysta ensamhet" av Stefan Sundström.
Bakom Anna står döden och tittar ner på henne. Anna tar upp telefonen men lägger snabbt tillbaka den. Hon tänder ett ljus på bordet och häller sedan upp ett glas vin från en karaff. Hon höjer glaset som i en skål mot den tomma platsen mitt emot henne, men precis innan hon hinner dricka så lägger Döden sin käpp på hennes ena axel. Anna vänder sig om och Döden lyfter på hatten och bockar. Hon visar glatt med handen att hon erbjuder honom att göra henne sällskap vid bordet. Döden går runt bordet, sätter sig på den tomma platsen och Anna häller upp ett glas vin åt honom.
De skålar och Anna dricker ur sitt glas medan Döden samtidigt ställer ner sitt på bordet och tittar på henne.)

Döden:
(börjar sjunga högt och bullrigt varav Anna börjar skratta glatt) Helan går, sjung hopp faderallanlallanlej.
Helan går, sjung hopp faderallanlej.
Och den som inte helan tar, han heller inte halvan får.
Helan går, sjung hopp faderallanlallanlej

Scen 5
(Ljuset tänds åter igen och längst till vänster på scenen ligger Birgitta på en låg sjukhussäng. Döden står en bit bakom henne. hon ställer sig upp och tittar ut mot publiken.)

Birgitta:
(börjar sjunga) Varför kom du in i mitt liv?
Äter upp mig inifrån
Smärtan du ger mig vill jag inte ha
Ångesten jag känner alltför mörk och tung
Det gör så ont i mig, jag orkar inte mer!

Jag längtar efter befrielsen, vill sväva ut i det blå
Vill känna frihetens ande bära mig
Jag vill lämna kvar min kropp, när du har tagit makten
Döden, jag längtar efter dig
Döden, jag längtar efter dig
Döden, jag längtar, jag längtar, jag längtar efter dig

(Hon börjar tala mot publiken) Vad som helst är bättre än det här! Det gör så jävla ont. Den här förbannade ångesten.
Jag vill ju egentligen leva, men jag orkar ju ingenting längre. Jag har ju inget liv! Liv, det har de som är där ute. De som vaknar på morgonen och som kan njuta av livet, som är friska och som har vänner att umgås med. Och som har en familj som älskar dem.
Men vad har jag? Ingenting. Ingenting! Döden måste vara bättre! Döden måste vara bättre.
(Hon lägger sig igen på sängen, börjar sjunga de sista raderna i sången igen, men nu svagare och snyftande)
Döden, jag längtar, jag längtar, jag längtar efter dig

(Döden ställer sig på knä brevid Birgitta och smeker henne ömt över pannan. Han hjälper henne sedan av resa sig upp, lägger sin ena hand över hennes axlar, pekar ut med käppen och går iväg med henne in i mörkret och av från scenen. Ljuset släcks)

Scen 6
(Ljuset tänds åter och scenen är nu helt tom. Samma körsång hörs som i början. Mitt på scenen står Birgitta, Anna, och Jeanette och blundar med sänkta huvuden hållandes varandra händer.
Döden kommer in. Han går sakta runt dem, ställer sig nära brevid Jeanette och stryker bort håret från hennes kind)

Döden:
Du har ingenting att leva för längre! Den där skammen kommer du aldrig kunna tvätta bort! Och förresten, vad skulle du ha att leva för? Inte din familj i alla fall! Din mamma bryr sig inte om du lever eller dör, det är därför hon aldrig är hemma.
Du har det mycket bättre här hos mig.

Du har ingenting att leva för längre! I livet har du bara haft ensamhet! Du har aldrig haft en riktig vän i hela ditt liv. Men det är slut med det nu, Anna! Jag är din vän, jag är hos dig! Om du följer med mig.(Anna tittar upp och ser sig om och kastar sig sedan livrädd ner på knä på golvet och försöker göra sig så liten som möjligt, hon backar på knä halvt krypande bakåt med händerna för ögonen och backar in i Jeanette.
Anna reser sig upp och de båda kramar rädda, och tröstande, om varandra. Döden ställer sig nära brevid Birgitta)

Du har ingenting att leva för längre! I livet väntar dig bara smärta!!! Men jag kan befria dig från den, jag kan ta smärtan åt dig Birgitta! Om du följer med mig.

(Birgitta tittar upp lyckligt och längtande på Döden, men ser sig sedan om och blir då rädd. Hon söker sig till Anna och Jeanette. De tre kvinnorna kramar rädda om varandra och tittar på Döden som går fram till dem, tar Birgittas hand och vänder sig om för att gå)

Jeanette:
Var och en av oss väntade på dig!

Anna:

Helt ovetandes om att vi var fler som längtade...

Jeanette:
...Och väntade.

(Döden vänder sig om mot kvinnorna. Birgitta backar tillbaka till Anna och Jeanette. Döden ställer sig mitt emot dem.)

Döden:
Anna. Du behöver inte vara ensam längre! Jag är din vän, Anna, jag är hos dig. Följ med mig!
Jeanette! Du har inget att vänta dig i livet! Följ med mig. Du har det mycket bättre hos mig. Följ med mig! Följ med mig! (Han sträcker fram ena handen och tar tag i Jeanette som skräckslagen gör motstånd)

Jeanette:
Nej, nej. NEJ! (Hon sliter sig fri och springer och ställer sig längst fram på scenen vänd mot publiken).
VAD ÄR DET HÄR FÖR STÄLLE?! JAG VILL INTE VARA HÄR!!!!

(Hon ställer sig mitt emot Döden)
Liv!

Döden:
Död.

Jeanette:
Liv!

Döden:
Död!

Jeanette:
Liv!

Döden:
DÖD!!!

(Jeanette ryggar tillbaka. Döden greppar ilsket tag i Jeanette och Anna som knuffar bort honom)

Anna:
Nej! Du får skylla dig själv!