jag minns en tid då datorn var min gitarr
min kärlek, min tid, mitt allt.
jag gav mig in, hittade det jag sökte jämt
nu har jag glömt hur jag gjorde
nu sitter man här och ingen undrar längre
allt har släppts från handen
det gled ur som ett vinglas fast värre
jag sopar allt för en sak
satsar allt på ett
när det faller
blir det det värsta som skett
man känner att man inte behövs någonstans
det finns bara en plats att fly till, ingenstans
men jag vägrar att fly
jag har för mycket kvar att ge
men jag tror inte jag har fel
när jag säger att det är så många fler
än vad du tror som inte uppskattar mitt
ingen vill dela med sig av sitt
det är skit jag har
jag ger allt åt fel
och det som är kvar
vad ska jag göra med det?