Plötsligt kom gråten över mig. Som en blixt från klar himmel. Från en källa djupt inifrån. Stötvis, som vatten som just börjat koka. Jag drog efter andan. Allt kom på en gång. Jag gav efter för känslorna inuti mig, men kämpade mot tårarna eftersom jag satt på flygbussen med massor av folk runtomkring mig.

Jag var på väg hem till Sverige efter en längre tid utomlands. Jag skulle träffa barnen. Äntligen!
Det hade gått sex veckor sedan senast. Och även om jag hade längtat efter dem, så hade det varit uthärdligt. De hade det bra med sin pappa. De hade varit på semester med honom. Vi var också vana att vara separerade från varandra, så som skilda föräldrar är med varannan-vecka separationer, så att utöka tiden några veckor till var inte en så stor skillnad.  Och vi hade varit ifrån varandra längre semesterperioder tidigare med. De var vana vid detta, och nu för tiden är det ju så enkelt att kontakta varandra via internet. Vi klarade oss bra.
Hade jag tänkt.
Men nu kom gråten.
Nu, när det närmade sig.
Nu, när det bara återstod några timmar tills jag fick hålla deras kroppar intill mig och lukta på dem.
Då kom gråten.

Och jag insåg att jag kan förtränga. Jag är riktigt bra på det. Det hade jag inte en aning om att jag kunde. Men nu blev det ju så uppenbart. När jag inte längre måste, så avbröts förträngningen. Och allt kom upp till ytan. Nu, då det inte var farligt längre, så släppte min hjärna på flödet igen. Och jag kunde känna. Och allt på en gång, så klart, vilket ju var känslomässigt ansträngande, men fullt hanterbart nu när ”boten” fanns inom räckhåll.

Det fanns ingen anledning att plågas av känslorna, av längtan, av sorg när det inte gick att göra någonting åt, hade min hjärna tyckt. Och stängt av. Och sen när faran avblåstes, så öppnade den upp rummet till barn-mamma-skavaraihopalltid-känslorna igen. Och allt fanns där inne.

Det är fantastiskt med förträngning, ju. En försvarsmekanism som slår på. Och man vet inte ens om det, vilket ju är meningen, förrän efteråt.
Vilket skydd den ger mig.

Jag behöver ju inte vara rädd.
Den tar ju hand om mig.
Tusen tack, hjärnan!
Jag förstår din strategi tillfullo. Det var bra gjort.
Så du får gärna göra så igen, när du tycker att det passar.
Du är ju smartare än jag!