Stormiga vindar, tusen röster
din vinds susning, mitt inre lystrar
Din viskning, mitt inre ropar

Dina ord alltid mitt hjärta når
innan mina öron uppfattat
Ditt språk ej likt de andras
din röst ej som denna världs

Det som omöjligt tycktes
som inte skulle kunna ske
det skedde, jag förstår inte hur

En man av kött, blod tidsbestämd
Likaså när hans blod genom hjärta passerat
när sanden runnit ut hans tid tillända är

En Gud av evig natur, allsmäktig karaktär

Din röst och jag är stum

Vad är väl en man
att Du skulle bry dig om?

För dig likt ett barns tankar
med ett barns förstånd
och ändå vår relation...

Vad är naturligt
i denna onaturliga värld?
Vad är övernaturligt
i en värld
som upprätthålls genom mirakler?

Där frön blir träd
Där själar föds
Där allt består av symmetri

Din röst och min fruktan försvann
Döden för liten för att livet hålla kvar
Allenast ett fruktar jag
Att en dag vakna
utan att Du är där

En banal kärlekssång
från ett barn
till sin far
Från en man
till sin Gud

Men å andra sidan
Vad vore en man
just utan sin Gud

Vad vore mitt liv
vad vore jag?
I vad sökte jag tröst,
i vad sökte jag svar?
Om inte i ljudet av en viskning
om inte i värmen från din röst?