Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Nakenbad

Klär av mig,
naken och hoppas,
att ingen ser.

Känner mig,
både feg,
och modig.

Vill kasta,
min själ,
i havet.

Låta den,
simma... fritt.

Men jag lyckas,
bara svalka,
min kropp.

Min själ,
ligger kvar,
på den heta klippan.

Den fläktar,
för sitt liv.

Solen smälter,
bort den,
som en manet,
på torra land.

Klär av mig,
naken igen,
och hoppas,
att ingen ser.

Kanske havet är
för stort,
för min lilla, lilla själ.

Provar en insjö,
men den är för trång.

Vattnet är grumligt,
och stillastående.

Min själ,
mår illa,
och svimmar.

Klär av mig naken,
en tredje gång,
och bryr mig inte,
om någon ser.

Tar en skopa,
med saltvatten,
och sätter mig stilla,
på bryggan.

Låter vattnet rinna,
över kropp och själ.

Lägger mig på rygg,
och somnar.

Naken.




Fri vers av Grubbelmia
Läst 452 gånger och applåderad av 20 personer
Publicerad 2009-08-07 10:49



Bookmark and Share


    ej medlem längre
Naturromantik sammanvävt med självutlämnande. vackert!!!!!
2009-08-17

    eva m h
Skön avslutning
2009-08-07

  Gunnar Odhner
Det kanske är först när man inte anstränger sig som det fungerar? När man kan överlämna sig. Fint skrivet.
2009-08-07

  walborg
Underbar nära dikt - hud mot naturen - vattnet mot huden - trygghet där. Stort tack!
2009-08-07

  Mats Henricson
Metaforisk och svärmande , Härlig Läsning !
2009-08-07

  Bibbi VIP
Suverän
2009-08-07

  etthjärtaäralltidrött
härlig läsning!
2009-08-07
  > Nästa text
< Föregående

Grubbelmia
Grubbelmia