Efter något som kändes som en evighet rullade så tåget äntligen in på Gare du Nord. Jag hann uppfatta en snabb glimt av Sacre Coeurs vita kupoler uppe på Montmartre, men det var den enda kända sevärdheten jag skulle få en skymt av i Paris, för mitt första möte med staden blev endast en fransysk visit. Redan efter några timmar skulle jag och gruppen jag hade sällskap med åka vidare genom Frankrike, ner till Aix-en-Provence där vi skulle bo i familjer och läsa franska.

"Le Mistral" som tåget ner till Marseille kallades, blev en ny upplevelse för mig. Det var ett TGV, Train de grande vitesse, som fanns i Frankrike långt innan X2000 kom till Sverige. Nytt och fräscht och blixtsnabbt. Och maten i buffetvagnen! Man kunde välja och vraka bland ett överflöd av små läckra ostar, massor av olika sorters färskt gott bröd, och en mängd fräscha grönsaker och frukter. Imponerande på mig som var van med SJs plastinpackade plastsmakande mackor.

Vi åkte genom hela landet, och genom tågfönstret svischade Bourgognes vinodlingar förbi i en lång rad, med här och där stora skyltar som visade vinodlarnas namn. Efter Lyon började det mörkna, så av södra Frankrike kunde jag tyvärr inte se så mycket. Sent på kvällen var vi så äntligen i Marseille. Trots mörkret slog en varm vind emot oss så snart vi klev av tåget, och man såg människor gå omkring i kortbyxor. Då fick man en förnimmelse av att nu var man i Södern, Le midi.

Efter en kort busstur var vi äntligen vid målet: skolan i Aix-en-Provence. Efter två dagars tågresa var man helt slut, och kanske inte så nervös som man skulle ha varit annars, vid mötet med de helt obekanta människor man skulle bo hos. Allt jag visste var att jag skulle bo hos en Madame Daniel. Det var massor med folk vid skolan, namn ropades upp och en och en blev vi upphämtade. När Madame Daniels namn ropades upp kom ingen madame, däremot en man i trettioårsåldern som såg typisk fransk ut. Det visade sig vara Monsieur Daniel. Under den korta bilresan frågade han mig om hur resan hade varit, och jag försökte svara efter bästa förmåga. Jag var dödstrött men försökte skärpa mig. Som tur var pratade han i alla fall långsammare än fransmän i allmänhet, han visste ju att jag var utlänning. Vi kom fram till en gata med vita murar på båda sidorna, och när vi klev ur bilen var det fortfarande lika varmt, och ljudet av cikador hördes. Han öppnade en dörr i muren, alldeles innanför var det ett litet vitt stenhus, han öppnade dörren och när jag kom in gick jag nästan rakt på ett matbord, som stod dukat med små skålar, sådana drickskålar hade jag aldrig sett förut, men under de kommande månaderna skulle jag vänja mig vid att dricka café-au-lait ur dem varje morgon. En kvinna, också i trettioårsåldern, kom fram till mig, det var naturligtvis Madame Daniel. Hon hälsade vänligt och frågade om jag ville ha kaffe, men jag var så trött att jag bara ville sova, så vi gick till mitt rum, som var litet och enkelt men fräscht, med ljusblå väggar. Jag kände att jag skulle trivas där och lyckades få fram något om att det såg trevligt ut, hon stängde dörren och var äntligen var jag för mig själv. Mitt första möte med Frankrike var slut men min kärlek till Frankrike hade just börjat.