I jordgrop levde en gång en kvinna, hon vandrade jordsteg, vassa stenar slipade av osannhet skar sönder hennes fötter, hälar skrek smärta, valv sjönk ned ty de orkade icke bära. Vassa stenar skar sönder jordkvinnans längtan efter sannhets möte.

Hon andades trötthet av att urskilja lismögon bort från sannögon. Lismögonen blev fler för varje dag, så tycktes det vara, hur hon än sökte släta över vred de sig fram.

Hon sörjde ty hon kände jordens smärta, jordens blod rann i hennes ådror, hon var förenad invigd i allt det vilket icke är, vilket är. Blodet var en ström av kokande lava, eldsströmmar av smärta en gång harmoni, en gång balans, en gång kärlek. Hon såg deras liv sakta stelna.

Hon sökte tala, förmedla budskapen hon gavs, örongångar vilka sökte höra, var stängda av egenvilja. De hörde icke sin egen motsträvighet, såg icke smärtan i hennes ögon en gång så hoppfyllda.

Varje steg hon vandrade var skärande smärta, vila var icke av godo ty var gång hon var stilla för att sedan återuppta vandringen slet smärtan henne sönder, smärtan var knivar i fötternas bärbalkar. Hon insåg att hon måste vandra aldrig vara stilla.

Hon böjde ryggen ned mot mark, hennes händer smekte jordens smärta, mildrade plågornas vridande gester. Hon smekte var sten, varje vasskantad sten, till mjukhet, hon såg sig om, runt, överallt var de, hon kände att hennes tid rann ut.

En natt satte hon sig helt stilla ned i jordgrop lyfte blicken upp ur.

Såg stjärnjungfrur dansa liv.

Hon väntade stilla.

Gryningen nalkades med mjuka smygande steg, daggdroppar bjöds henne att dricka, händer smorde hennes fötter, mjölkade smärtan ur. En god hand sträcktes fram, ledde henne till ängen, till bäckens porlande sånger, smekte klädnad av, hon blygdes icke sin nakenhet, handen ledde henne in i klarvattens strömmar, lyfte vattens strömmar över, tvagade henne ren, fri. Runt kropp lades regnmantels klädnad, skir, höljande ljus.

handen var två händer, förde henne in i ängsring, de hälsade tillsammans gryning, dansade i lätta stegs klanger.

De såg Sol stiga ur solgrop hörde berättelsen av vinden.

Det var en gång en jordgrop fylld av suckan, fylld av klagan. De tvåbenta tordes icke lyssna till de sagda orden, flydde vida kring, var vilsefötter i varat, i det de kallar världen. De befann sig i kvicksand, stegen, varje steg de tog förde dem djupare, djupare ned i tyngd, de befann sig i kvicksand.

Till slut såg de tvåbenta endast väggarna i sin jordgrop.

Solen den goda steg varje gryning upp ur solgropen,

Steg varje skymning in i solgropen.

Det fanns bland de tvåbenta de vilka såg strålarna

Pelarna

Banden mellan jordgrop och solgrop

Dessa vandrade upp och ned, ned och upp, vilket var vad, det är icke av vikt, de vandrar med solens vägar, de ser jorgropens väggar luckras upp, ser livets rikedom.

De såg Sol stiga ur solgrop hörde berättelsen av vinden.

De vandrade hand i hand tillsammans in i solgrops famn, åter är de i friländers skönhet ur deras händer växer blommor runt dem lever skirvingefjärilars ljusdofter till hjärtvärme.

*

I himlars salar rinner solstrålsbäckar

trådar gives till

Jungfruliga vita fingrar väver mantels ljus

i dag framträder vit lilja

Drick liljans klarljus

Tagg stinger hennes handljus

En droppe

blod ur hennes finger

möter

rinner in i väv

i natt framträder rubin i liljas vitkalk

hon vet

ur hjärtgård lyftas obsidian

hennes händer kupas runt

friländers svarttårar talar

sol känner smärtpuls

helar

pärlor guldskimrande av regnbågsljus är hennes pupiller

hon omfamnas av hans smaragdhänder

endast han vet