Blir så fruktansvärt upprörd över människors klumpighet, eller är det elakhet ibland får jag svårt att avgöra den saken.
min dotter kommer in här efter att ha varit ute och rastat hunden och säger...
-ja mamma nu hoppar t.o.m gamla tanter på mig och säger att jag är för smal!
En tanta i sextioårs åldern vill mata min femtonåriga dotter med mat i från hennes mat påsar, när min dotter förvånat säger...-ursäkta?
säger tanten - ja men du är ju så smal... du kommer att dö... du har ju anorexia förstår du väl.
Här har vi efter jobbiga år utav glåpord i från oförstående människor till slut sökt läkarvård för min "för smala dotter" som inte längre orkar höra mer om hennes vikt och som är så ledsen över att hon inte kan gå upp i vikt och få alla andra att sluta att bry sig om henne.
läkaren undersöker min dotter tar längd och vikt kollar hennes vikt kurva frågar en massa frågor mm...och säger... det här är fullkomligt normalt, du följer "din" kurva precis som du ska. Det var ju skönt att höra men det hjälper ju inte henne i mot alla människors klumpigheter som dagligen talar om för henne att som du ser ut skall man inte se ut. Blir så fruktansvärt ledsen och bedyrar min dotter om hur underbart vacker hon är och att sluta försöka ta åt sig av det människor säger, en dag kommer hon själv att se sitt vackra jag för med hennes insida kan man inte vara annat än vacker.