Bolltistlarna

så stolt de åter reser sig!
sticker upp bland rabattens bleknande blad

Gång på gång
förflyttade
rötterna uppgrävda
av starka, målmedvetna fingrar
brutna mitt itu
likt knastrande skelettben

De är förlorade
tror alla som råkar stanna till just här
och ser de vissna stjälkarna



Men nere i djupet
suger de näring
ur det fördolda



Så reser de sig åter
de runda blå tistlarna,
kaxigast i rabatten,
efter sommarregnet
som fick solen att
överraskad stiga åt sidan
för att ge plats



Så
skulle jag vilja våga
våga modet
att resa mig
gå
där ingen någonsin gått förut


En fågel flyger plötsligt
över mitt huvud
och skrämmer mig
försvinner lika snabbt
men får mig att stå kvar



Det är som om mina händer
bär med sig
doften av jordiga fingrar


Mina fötter svider
men sköljs sakta rena
jorden rinner ner över min kropp,
och bildar mörka ränder
på min nakna bleka hud,

och under mina fötter
lyser det nu
ett märkligt, svagt sken



och jag tar ett steg fram



och ett till




och ett till




*