Jo…

jag stämde träff med den perfekta människan
på ett café där jag möttes av en utopi
För den som är av rasen människa
Behöver fjättras för att släppas fri

Vi satt stilla, och jag sörplade på mina ord
Plockade fram små smulor ur tysta reflexioner
spill av oplanerade vägval på vårt bord
(som jag förslavat följt likt religioner)

- ”Jag ser bara botten av glaset”
En förstående nick av tomhet fick jag som respons
-”Nej men alltså jag vet inte var jag har hamnat!
Jag kvalar varken silver, guld eller brons…”

Den normala och perfekta människan
Är bara en reflektion av det som jag lärt
Efter alla nedgångar och misslyckanden
då jag tillslut vaskat fram det jag hållit kärt

Det är ingen som besitter alla svar
i en planerad och förbeställd framtid
Hon är de positiva egenskaper du har kvar
När du för tillfället har funnit frid