23:28

Jag ligger på rygg och låtsas att det är varmt.
Räknar inte.
Fryser inte.

Inte.


00:03

Taket är randigt i natt också. Och ytterdörrens öga ser ser ser sömnigt genom hallen.

Jag hör dem. De andra.

Under såpan, lutet, smutsen, fettet; fotspåren. De som kom och gick. De som famlade med vilsenhänder längs väggar och fastnade. De som lämnade en liten, liten flottfläck på någons ringklocka. Springor som öppnas. Luftdrag som vänds. Ansikten som tänds.

Hej! Och välkomna!


00:42

Elementen går för högtryck nu. Väser väggarna varma, men når inte fram till mig.
Ett duntäcke, två filtar och tre öppna ögon.

I staden finns inget definitivt mörker,
bara gömslen – undan det.


01:13

En, två, tre, fyr. En, två, tre, fyr.

Vem kom på det där med fåren? Jag räknar, bara.


01:47

Efter några nätter i ingenmansland når man liksom sitt högre tillstånd. Färgerna förvridna och ljuden runda. Skuggorna sträcker sig efter och man bryr sig inte ens om ifall de når fram.

Det enda som biter på mörkerrädsla, är att bli mörkast själv.

Jag skrattar. Förvånad.


02:36

Att slumra till är det värsta som kan hända; jag börjar alltid tapetsera. Röda, bruna våder (och gärna någon i guld) rullar i långa tungor längs golvet. Med baksidan utåt fäster jag dem i väggen. Småspik och knogen som hammare.

Det har något med hemtrevnad att göra, för när jag vaknar är mungipan alltid blodig.


02:58

Äta är bra; så jag äter.

Knäckebröd med ost. Smör och rödaste paprika. Choklad som bränner i halsen.
Kastrullen knäpper när den svalnar på diskbänken och mina bara tår går i fyrkant runt köksmattan.

Galopp, galopp.


03:27

Jag hörs knappt alls under täcket när jag blopp blopp bloppa:ar fram ett hejåhallåvärlden ärdetnågonannansomärvaken? Jag klär det i sin allra oskyldigaste massutskicksklänning, men meddelandet går som en pil genom staden och raka vägen ner i någons för alltid stängda ficka.


04:13

Blopp blopp: jag behöver inte dig.

Blopp blopp.


05:00

Nu är den här. Intigheten. Just nu existerar jag ingenstans. Om jag bara väntar tillräckligt länge kanske jag blir ett med luften. Ja, vänta. Nu finns jag inte. Känns knappt. Och det som närmar sig mina öron kan inte vara mitt.

K A D U N K. Morgontidningen.


05:28

En timme innan väckarklockorna i mitt kvarter ringer är rummet stilla. Jag tror jag sover när jag vänder mig på mage och skriver en hälsning

från Insomnialand.