Jag ser henne under almen

där hon står med ryggen

mjukt lutat mot trädet

blickande ut på ett landskap

som för flera timmar sedan

dragit nattäcket över sig

hon tar ett par ljudlösa steg

i det kalla och fuktiga gräset

det verkar inte bekomma henne alls

hon lutar huvudet mjukt bakåt

och synar himlavalvets outtröttliga

glittrande skådespel

månen ser henne och lägger snabbt

en svag sepiatonad följsam ram runt hennes kontur

jag blinkar till månen

och säger tyst för mig själv

jag vet hur du känner

bara det vackraste vill man rama in