Jag vet inte varför , bara att människor
som aldrig har haft rejält med motgång,
gör mej arg.

Har man vuxit upp i bommull, är mycket
i livet en självklarhet,och sååååå lite kan
få en på fall.

Uttrycket "man tager vad man haver" finns
liksom inte för en del, för de har aldrig varit
utan.

Hur ser man då sina medmänniskor?
Tänker man att "alla har" eller tänker
man inte alls??

Jag har haft en tuff barndom, med
bråk och hot i min omgivning, men
jag tror inte att jag skulle velat

ha min historia på något annat sätt
för den har fått mej att se och format
mej till den jag är idag.