Sitter pa taget fran Nanjing till Shanghai. Forsoker titta pa en tjej som ar for blyg for att titta pa mig. Trojan ar varm. Som fan. Har bara sovit nagra timmar, och taget ar packat, alla ar pa vag hem till Shanghai igen, efter en veckas ledighet. Tjejen ar for blyg, men hon ar sot. Haret uppsatt, svart blues. En aldre man sitter bredvid mig, vander sig bort, forsoker kravla av mig trojan, har tre trojor pa mig och taget har imma pa insidan. Gar inte. Drar ner dragkedjan, forsoker att inte latsas som att jag forsoker ta av mig trojan. Tjejen tittar ut. Mannen vander sig om, jag fryser, latsas som att det ar normalt att sitta sa. Stinker jag? Han kanske ar hennes pappa, dom pratar inte, men han tittar pa henne med omsorgsfulla ogon. Kanske ar han bara kat. Hittar hennes blick, reflekterad i imman pa fonstret; bakom flyger hela Kina forbi. Ater en pannkaka som jag fick av en kompis i Nanjing. At den, sa hon. Sa jag ater den och forsoker hitta tjejens blick mot fonsterrutan. Gar inte, hon tittar ner mot marken. Blyg, for blyg. Och jag tittar pa henne, rakt fram. Och hon slanger nagra blickar at andra hallet, lutar sig hastigt at ett annat hall. Besvarat, sa jag slar bort blicken och tittar ner mot marken. Sa sitter vi i tva timmar, och jag somnar den sista timmen och vaknar av att taget stannar in.

Shanghai.

Far for mig att det inte finns nagon plats i hela varlden som ar coolare an Shanghai. New York, kanske. Tokyo, kanske. Men Shanghai, ar nagot nytt. Nagot pa gang, man kan se det i allas ogon. Tagstationen ar full av manniskor. Alla har vaskor, och nagon att halla i. Nagon att halla om, nagon att bry sig om, luta sig emot, vanta pa, bli vantad av. Jag har ingenting, forutom min stora vaska, och jag haller den vaskan extra hart. Som om. Som om.

Nagra sota flickor passerar forbi, stirrar generat pa mig, och fnissar nar jag tittar upp. Tander en cigarett, knapprar pa mobiltelefonen, nagra taxichaufforer narmar sig fran horisonten, jag kan se hur de gar sida vid sida, rivaliserande, som lejon pa jakt efter en skadeskjuten antilop. Jag ar har, men jag ser er inte. Latsas som att jag inte forstar. Dom brakar om pengar, dom tar min tid. Slar ut med armarna, som om; vem tror ni att jag ar?

Folk i stora flockar, med converse-skor och fargade har. Den nya generationen, den fria generationen, som inte langre bryr sig om politiken, for att politiken inte bryr sig om dom, och kanske ar det demokrati, vem vet, och jag tanker att kanske ar det sa. Dom verkar sa javla lyckliga. Nojda. Belatna. Medvetna om att har ar har, och Shanghai ar pa gang. Redan dar. Om hundra har, alla neonskyltar pa gatorna, jag skulle plocka ner varenda en, om jag bara fick flata in dom i ditt har, forsoker prata kinesiska, dom fnittrar, slar ut med armarna, som om, om jag fick parla neonskyltarna till ett halsband runt din nacke, det finns sa manga av dom.

Det tar aldrig slut, och jag ar kar. Jag blir kar i varenda en som gar dar. Hur dom gar. Hur dom tittar pa mig. Hur dom inte tittar. Och allt det dar.

Kar, kar, som jag blev kar i den franska tjejen pa baren i Beijing, och det var en oppen mikrofon pa den klubben, och dom spelade Dylan, och Neil Young, och Rolling Stones, och min kompis gick fram och rev av den basta versionen av Ballad of a thin man, och jag tog kort, med batteriet tog slut, och jag viftade, och dom sjong med, och jag lutade mig fram till nagra belgare och vi sa att det var Dylan overallt och revolution in the air och skrattade, och den franska tjejen stod i baren och var sa blyg och omtalig som bara fjarilsvingar kan bli, och duvungar och jag sa hej och hon skrattade och hennes vita tander syntes och hon sa hej och i allt vimmel av rokmoln och ol-bubblor bestamde vi att vi skulle ga upp till den oppna mikrofonen och sjunga Broder Jacop, pa franska, och hon berattade det till sina kompisar, och jag sa det till en tjej fran irland och vi stod dar och ovade, och hon sa jag kan inte sjunga, och jag sa jag kan inte sjunga, och sen skulle hennes kompisar ga och jag skulle tanda en cigarett och borjade prata med killen som hade tandaren och nar jag vande mig om var hon borta, och jag har berattat den har historien for alla jag traffat sen dess.

Som om, som om, som om, den ens hade en poang.