Varför kan man inte bara sträcka ut händerna, snurra sig virrig på den öppna ängen när höstvinden blåser over fältet? Allt ska vara ett sådant ståhej och satans stressigt, så hårt och jobbigt att reklamen skär i öronen och näsan blöder av överbelastning, glassplitter och fiberplast. Jag vet att jag aldrig lärt mig slappna av, det är en konst, precis som allt annat. Man måste vara expert på det och precis som det tar flera år att lära sig glowsticking och breakdance så är inte relaxing ett undantag. Men varför denna press på att lära sig inte göra något? Varför måste vi jobba som oljepumpar dag och natt, stresshormoner och kortisol? Visst, liv är motsatsen till harmoni och i stånd med kaos. Biologi kan ofta anses vara komplicerat och detta på grund av strukturer som kan beskrivas rent grammatiskt med kaos. Men jag skrattar. Inget är så osynkat att verkligheten inte hänger med, vi är en del av verkligheten och därmed en del i kriget mellan det makroskopiska och mikroskopiska. Ingen stilla och harmonisk beskrivning av atomen, ingen sannolikhetsmodell över planeters banor. Bara denna balans, detta samband är en harmoni, en stillhet, ingen stress. Planeterna har alltid ansetts vara harmoniska och magiska, precis som de är. Människan var inte dum förut, den levde bara i alldeles för mycket jävla skit, precis som idag.
Jag vet precis varför jag skriver denna text, tror jag, och jag vet vad jag får ut av det, tror jag. Jag tror inte på mig själv, så varför skulle dessa ord betyda något. Harmonin är alldeles för långt borta för mig att fånga den och ingen harmonisk svängning kommer tillåta mig att vara som en planet i livets omloppsbana. Historien kommer att återupprepas i modernare variant och vi kommer stolt stå på klippan med flaggan när stormen kommer. Jorden går under, nytt event, jorden återuppstår, nytt event. Jag säger bara, för att citera ytterligare:

Temporal dead zone
Where clocks a belly breathing (breathing, breathing, breathing)
Yet no one cares to notice
for all the yearning, all night glamour
to hold it together

Vi kommer aldrig få vad vi mest eftertraktar och det finns ingen perfekt kärlek. Ingen människa klarar att besegra döden och ingen kan skära banden till fysikens lagar. Vi kommer alla dö olyckliga och med ånger. Vi kan bara hoppas att under vårt korta liv hitta en glimt av det där gudomliga och överträffande. Vare sig det är i kärleken, i knarket eller rytmen vi hittar det ska vi vara glada åt det åtminstone en gång. Vi ska betrakta färgerna, känna trycket, smaka luften och höra tonerna. En gång. En gång och sedan lämna, gå ut, försvinna, ta första bästa tåget hem.
Medan alla människor jäktar, medan alla människor lever i Matrix borde man vända om. Klä sig i briljanta kläder, obekväma och kalla men uppvisande och inspirerande. Inled anarki och starta ett inbördeskrig. Inte döda de i svart kostym, inte slå de i röda klänningar. Ingen skada, ingen harm. Knarka placebo och lev livet bakom ridån, det handlar inte om mörkerläggningar och hippiekulturer. Det handlar inte om att vara bäst heller falla ifrån piedestalen. Det handlar inte om att vara den som är det eller den. Inga andra människor spelar någon roll och kroppen är inte längre bindande. Ingen värld att leva i och ingen verklighet att gråta över. Det handlar om att göra sig av med allt jävla ståhej.