Hoppet är borta och ljuset försvinner. Jag kämpar desperat för att finna något som ger framtidstro. Men det blir ett enda famlande i den svarta natten.
Du måste kämpa, kämpa för att finnas. Tanken på att vakna upp en dag o du är borta är otänkbar.
Jag försöker att se framtiden men det är blankt. MItt huvud ekar i den mörka dagen.
Jag gråter i fosterställning. Jag vet inte när dagen blev natt o natten blev dag.
Jag vet bara att tiden inte kan stoppas. Hur mycket tid har vi kvar? Är det veckor, månader? Varje gång jag är hos dig skär det i hjärtat. När jag tittar i dina ögon ser jag sorg o lidande. Jag vill ge dig styrka men snart är min styrka slut. Jag vill trösta dig men jag skakar av rädsla. Rädsla för att vakna upp och du är borta. Jag har aldrig levt utan dig. Jag vet inte hur jag ska klara av det. Gå inte, inte än.