den här skrev jag för en telefonsvarare
en person som sitter för långt bort för att höra vad jag säger
för långt bort för vad jag vill göra,
det här är min "viktiga", inte riktiga, röst
som vill säga nåt stort så lyssna noga


jag blir ångestfylld och jävligt trött
både mitt på dan och mitt i varje natt
jag vaknar kallsvettig, vanvettig
sträcker mig för att få fatt i dig
men du sover på andra sidan jorden
där du inte hör orden
bara dröm vidare
glöm vidare
gå vidare

men visste du att
jag älskar öppna städer
att gå över deras torg
det påminner mig om våra första möten

jag skriver många dikter

de flesta om sorg
försöker minnas vår sång, hur löd den?

om hur det känns att sakna
hur det känns att vakna med sängen tom
men ironiskt nog skrev jag dem innan vi drev isär

innan jag verkligen känt den misär som är att vara ifrån någon man tycker mycket om

visste du att jag bröt handleden när jag var ung och hjärtat som vuxen?


jag träffade en beväpnad ung dam
som högg mellan mina revben
hon tryckte till och vred om
kom och hugg mig i bröstet igen
hårt

visste du att
jag faktiskt försökte skriva kärlek
men allt kom ut helt fel
jag försökte köpa känslor från en stängd butik
försökte köpa hjärtat helt
fåfänga försök men jag kände mig tvungen
när du hittade mig i dungen
under sorglösa träd

och du klämde mitt hjärta i ett skruvstäd
för du sken den natten
när tvljuset flimmrade över ditt ansikte
och lyste upp varenda detalj
jag minns att vi finns
och hoppas att det ligger något som når fram
i meddelanden jag skickar innan jag somnar


visste du att jag tycker om dig?