Morgonsolen bryter ned mina tankar till stoftet av en sargad mening ingen minns,

ångesten ligger ej besegrad vid mina fötter ännu,

Ty kärleken du gav,

var blott en dröm i en kall och mörk oändlighet!
utav glas är min värld,

bräcklig liksom tiden,

tankarna sover i den kalla jorden,

bland maskar och ruttnande lik skola jag finna min frihet,
slutet är,

en börda,

den tid du lämnat efter dig , tillhör dig lika litet som den tid vilken föregick din födelse,

och den angår dig ej mera,
nu ska vi sova i djupet av en dröm,


evigt sammanslingrade,

jag älskade dig,


diamantsånger

tystnar