I natten lägger trålaren  ut

tuffar målmedvetet ut på skäret

diselröken repar upp sig

som en illa sticka sjal

mot den rosamörka himlen

havet ligger platt

så månen kan spegla sig

utan få djupa rynkor

längs kustremsan

gnistrar enstaka lampor

som pärlor från ett brustet halsband

det lilla manskapet

tar sitt första svart kaffe vid relingen

och möter den friska luft

med lugn och under bekväm tystnad

styrmannens ansikte skiftar

i gröna kalla nyanser från 

instrumentens sken och

gräver i fickan efter sin snusdosa 

med många distansminuter i ryggen

och ett hav de älskar

finns inte det plats för prestige

för de är alla lika viktiga inför havet