Jag tror alla lider,
over att ha blivit fodda,
vi ar fangade i ett liv,
ingen valda att leva,
som barn pa ett tivoli,
kastas in i en vilt,
snurrande karusell,
nar foraldrarna star bredvid och appladerar,
mannen som vevar,
snarare an att be honom lagga av,
minska takten,
och dom sager,
nu far du skarpa dig,
hall i,
for om du ramlar av,
hander ingenting,
och jag satt dar,
jag har suttit dar lange nog,
och sett pa,
foraldrarna som gestikulerar,
basta sattet att halla fast sig pa,
skanderar,
kom igen, kom igen,
men mannen som vevar,
ar alltid val dold,

vad gor vi har?
vad gor vi har?

ett varv till,
ett varv till,
sen slapper jag taget,
for folk glommer,
allt for ofta,
alldeles for sjalvklart,
att aven en fagel i sin bur,
kan vanda sig om,

om sa an,
bara for sakens skull,

jag ar inte radd,
sa sla mig,
jag ar inte radd,
sa sla mig,
jag vill bara veta,
vart jag bor,
vagen dit,
och vem som,
slog mig igar.