Allting utspelade sig vid korsningen där glömska sammanfaller med högmod. Jag skjuter fram en kommentar. För de öron som träffas av orden ur min min, förefaller de säkerligen vara slumpartade; tagna ur luften för att tillintetgöra den tomhet och tystnad som infunnit sig. Det är också sant. På något konstigt vis fick jag reda på att den där spänningen; det kunde vara en tystnad orsakad av brist på samtalsämnen, eller bara en vilja att springa därifrån, allt detta borde dränkas i tal om vad fan som helst. Till och med vädret kunde ersätta tystnaden.

Sådant fick jag lära mig. Parallellt lärde jag mig också om ett språk, ett garnnystan som var mitt eget hantverk. Detta språk som talas i böcker, i tidningar, på tv, i filmerna vi tvingades att se.

Du talade det redan, men skämdes. Mamma talade det, mormor hade talat det sedan länge. Det fanns inom mig också. Inlåst. På en flimmrig skärm under sen afton talades det språk som fattades mellan dig och mig. Du, de, hon, öppnade upp, till slut.

Jag hämtar bara andan.

Det strålar ur mitt hjärta och jag bygger nu broar och flyglinjer, eller vad man nu ska kalla det, överallt. Till London. Till ett annat blodomlopp som jag saknar, inte bara under sömnlösa nätter; faktum är att det också är ett ljus,

starkare än solens.

Språk är kärlek och kärlek finns inom oss. Så snälla tala till mig.