Det hörs ett buller. Bakifrån rasar det förgågna våldsamt in i min rygg. Då dina ord viskas in i mitt vänstra öra, då ryser jag till. Tillsammans åtnjuter vi en nedfryst känsla; delad, men ändå inte förbrukad. Jag hade glömt hur det simpla i din närhet svepte in mig i det närmaste jag kommer en bädd av rosor. Som en för tidig död. Ett lugn och en stillhet, som bara finns i livets utkanter. En önskan att tillståndet aldrig ska ta slut infinner sig. Så jag häller flytande kväve över oss två och allt däremellan och runt omkring; ovanifrån hör jag en sång, fingertoppar som vandrar över elfenbenstangenter. Aldrig mer ska jag tala illa om människor som kallas fega.