Gran De Polis, en stad som saknar motstycke, den största staden i världen och den mest imponerande, sträcker sig hög som ett berg. Den vaksamma åskådaren kan se att den inte bara är byggd på ett berg utan av ett berg.
Stora tornliknande hus sträcker sig likt fingrar mot skyn och en kilometerhög mur omringar den jättelika staden, med fyra portar som vätter åt de olika vädersträcken.
Rälsar leder in i staden för att låta Rälskaravanen tuffa långsamt till sitt stopp och släppa in resande i staden. Människor, Alver, Orcher och varelser av alla de slag trafikerar de breda gatorna som leder in och ut ur den jättelika staden som även har fått smeknamnet "Storstaden".

Väl inne i staden är det ett konstant myller av ljud, dofter och synintryck. Handel sker mellan handlare och köpare i en kakafoni av röster, den ena som överröstar den andre för att få ett så bra pris som möjligt. Försäljning av varor verkar nästan anarkistisk, det säljs från fönster, mattor utbredda på marken eller från marknads-stånd.
Men alla gator är varken rika eller så överbefolkade som marknadsgatorna,
där stryker tiggare, tjuvar och annat klientel av den inte allt för lagliga sorten omkring.

Regnet slog mot de smutsiga gatstenarna som piskor, högar av avskräde gav
ifrån sig en stank som kunde få de flesta att fly i panik. De gasdrivna gatlyktorna gav i från sig sitt fladdrande sken, över de förbipasserande.
Hukande i en djup skugga satt en liten krabat, man skulle kunna missta han för en halvlängdsman, om man inte var uppmärksam.
Det smutsiga ansiktet bestod av en ganska rund näsa, smal mun, gröna ögon som flackade vilt. Det mörkblonda håret, nedtyngt av det kraftiga regnet, gled ned över ansiktet för att droppa vatten på det mögliga brödet, som han girigt åt av. När han ätit klart reste han sig och borstade av sina slitna grå byxor och tunika, för att leta reda på skydd för natten.

Inkrupen bland trälådor och kanvas, inne i ett lagerutrymme, la han sig
tillrätta för att få lite vila. Han vaknade någon timme senare av röster, en melodisk sjungande, en annan raspig och grov.

-Är allt klart? frågade den melodiska rösten
-Ja, vi väntar bara på att skuggvandrarna ska komma, svarade den grova.

Skuggvandrarna, tänkte pojken, där han låg under kanvasen, de är ju de värsta varelser som sägs finnas till.
Men de är ju bara sagoväsen!

Utan att tänka sig för rörde han sig så att en låda stötte mot en annan,
stelnade han till av rädsla. Ett sniffande ljud strax ovanför huvudet, ett lågt grymtande fick honom att explodera i språng ut från sitt gömställe. Med skräck sprang han mot dörren, genomträngande smärta över ryggen och ett ljud som när man river isär tyg och ett ylande av triumf, snubblade han ut igenom den halvöppna dörren.

Sedan föll mörkret över honom, stapplande famlade han sig fram igenom en svärta nästan oljig till känslan och bitter i smaken, sedan försvann medvetandet.