Dammig plastpåse som fått ligga
medan vi försökt göra annat

Nu låg den här i ljuset

Gamla diabilder som vet vad de vet;
har sin värld
huller om buller men knivskarp

Plötsligt märker jag
att ett par klarblå ögon
betraktar mig

Vem är han?

Snart två och betagen av livet,
uppslukad,
på samma sätt som jag är betagen
och uppslukad av bilden jag håller,

men utan den smärta
som nu högtidligen varnar mig
att lugnet måste få råda,
få vara den enda rätta hållningen
nu och för alltid;

andas;

hitta en punkt
där det går att samtidigt tänka på Annat

(hitta den punkt där det går att leva);

och gör jag det
kan vi faktiskt mötas där,
i betagenheten och i den pigga blicken

mötas utan större dramatik,
precis som det var, mötas.