Jag blev miljöskadad redan i barndomen, med min uppväxt finns väl ingen annan förklaring. Jag föddes en Aprildag, en dag då göken säkert gol och fick därmed smeknamnet Lillan. Nu 53 år senare och många kilo senare passar det namnet ganska dåligt. Men "då" var det som gjort för mig, liten och tanig med änglavitt hår. En period kallade min mor mig för Mostermjölgumpa (vad det nu betyder). Det är väl inte heller något namn som klär mig nu. Moster är jag inte, men en stor gump har jag. Nej, nu får jag nöja mig med mitt dopnamn. Jag var ett sjukt barn, höll på att dö av mässlingen och andra farsoter. Mina två äldre bröder slogs om att skämma bort mig. De gjorde oftast mina sysslor. Jag levde ett nästan prinsessalikt liv ända tills mina bröder upptäckte vilken odräglig diva jag blivet. Då blev det annat ljud i skällan. Mat har alltid spelat en central roll i vår familj, Jag är uppvuxen på ett lantbruk i Skåne med en aldrig sinande ström av mat, rejäl mat med grädde. (grädde byggde denna kropp) Vi var näst intill självförsörjande, det vi inte hade, hade grannen. Måltiderna åts tillsammans och ofta var vi många runt bordet. Vi hade kaniner som vi ungar skötte, det plockades maskrosor på löpande band, det kelades och pysslades med dem. Så en söndag låg Stampe på middagsbordet, och han smakade gott. Inga konstigheter här. Vi fick lära oss respekt och tacksamhet för det som fanns. Det var ingen lyx och överflöd, men vi saknade heller aldrig något.

Bokmärken