två själar, bloss, som i natten hjärtats brustna läkande,

en röst skalar, gastar vilt, kastar fram och åter i timmens skarpa glansdröm

ur tidens glaskropp suckar tungt, individers inre rum och skär som kniv, equilibrium

omsluter eteriska verkligheter som magneter, vinner lovade öden 

upplysta av universella ljuskäglor

slår vettet i dem

ömt