För några år sedan, rättare sagt på en Valborgsmässoafton, befann jag mig på en mycket trevlig fest, i många glada vänners lag. Festen tilldrog sig i en lada, på en lantgård på en högt belägen plats, i en av Skånes få vildmarker. Mycket levande musik, god mat och en sprudlande trivsel och glad stämning, gjorde att jag inte började min hemfärd, några mil bort, förrän fem på morgonen.

Jag åkte genom en sakta stigande gryning i ett mycket vackert landskap. Ett mycket speciellt landskap i Skåne, som påminner om fjällens fauna och vegetation. Ett naturreservat. Det är beläget mycket högt på Linderödsåsen. Gårdarna ligger utspridda och skiljs åt genom tät och trolsk bokskog och böljande åkrar. Dimbankar kramade stundom mig och min vän som satt tyst och trött bredvid mig i bilen, då jag körde hemåt. Allt var stilla och rofyllt och bilen gled sakta fram i det nygröna landskapet. Just då åkte vi genom en plats med böljande fält och avgränsande gärdsgårdar på både sidor om bilen och bokskogen, omgärdande, någon kilometer bort.

Jag sitter och tänker på dessa fascinerande gärdsgårdar och den urminnes historiska kraften och slitet bakom dem, för att få fram den Skånska myllan.
Så plötsligt, får jag i min ögonvrå, syn på något som rör sig efter en gärdsgård, till höger, femhundra meter bort. Jag tittar till igen och ser det igen och tänker, det här kan inte vara sant! Men det är det. Jag stannar bilen snabbt, stänger av motorn och lyset, står stilla mitt på den tomma grusvägen och bara tittar. Vad är det frågan om, säger min vän yrvaket. Tyst säger jag och pekar. Nej, säger hon högt, är det sant? Tyst säger jag. Vi sitter andäktigt och tittar. Vi följer siluetten med våra blickar, vars skugga följer gärdsgården och närmar sig mer och mer. Så stannar den tio meter bort, vädrar och tittar mot bilen. Den börjar sakta röra på sig igen och går sakta upp på vägen, tre meter framför bilen, stannar majestätiskt igen och står stilla, tittar mot bilen och rakt in i den. Vi sitter paralyserade och ser in i ett par lysande ögon. Det är en varg. En varg i Skåne. En stor vacker varg.

Några andäktiga stora sekunder går, då tre individer, samt allt runtomkring, är fullkomligt stilla.

Så börjar vargen sakta röra på sig, korsar vägen och börjar sakteligen och med en kraftfull graciösitet i kroppen, springa i sakta mak mot bokskogen. Min vän gnuggade sig i ögonen och sa, var det en varg? Ja sade jag och så startade jag bilen och vi körde sakta hemåt i tystnad. Det var mäktig och stor upplevelse.

Dagen efter sade min vän, drömde jag eller? Nej sade jag, vi drömde inte men det här blir vår hemlighet. Ja sade vi båda. Och det har det varit sedan dess.

(Men idag, till min sorg, hörde jag på radion, att vargen har blivit sedd av andra här i Skåne, som också varit tysta en längre tid men nu är tystnade bruten, då man vill skjuta den.  Spring till skogs och Lycka till på färden, du vackre varelse säger jag.)